EU:s klimatmål för 2040 – vad tycker svenska aktörer?
5 februari 2026
Under förra året presenterade EU ett förslag om att ändra EU:s klimatlag och införa ett bindande klimatmål om 90 procent minskning av nettoutsläppen till 2040 under. Planen utgör ett viktigt steg på vägen mot klimatneutralitet 2050 och ligger till grund för unionens åtaganden enligt Parisavtalet.
Regeringen skickade förslaget på remiss den 24 juli 2025 och nu har remissvaren sammanställts - och bilden som framträder är tydlig; det finns en stark och bred samsyn och uppslutning bakom behovet av ett 2040-mål, men även en splittring i synen på ambitionsnivå och flexibilitet.
Skilda uppfattningar kring ambitionsnivån för 2040-målet
Många remissinstanser, däribland flera statliga myndigheter, kommuner och näringslivsorganisationer välkomnar det definierade 2040-målet och ser det som ett nödvändigt steg på vägen mot klimatneutralitet 2050. Näringslivet betonar även att ett tydligt 2040‑mål ger ökad förutsägbarhet för investeringar i utsläppsminskande teknik, vilket de ser som ett av de största värdena. Samtidigt menar ett stort antal aktörer, till exempel forskningsinstitutioner och miljöorganisationer, att den föreslagna ambitionsnivån inte ligger i linje med vad vetenskapen bedömer som nödvändigt för att leva upp till Parisavtalet. Man framhåller att målet, i kombination med föreslagna flexibiliteter, riskerar att bli mindre ambitiöst i praktiken än vad siffran 90 procent antyder. Flera remissinstanser framhåller att detta kan försvåra EU:s möjligheter att leva upp till Parisavtalets 1,5-gradersmål.
Internationella utsläppskrediter - effektivitet eller avsteg?
Ett av de mest omdebatterade inslagen i förslaget är möjligheten att från 2036 använda internationella utsläppskrediter motsvarande upp till tre procentenheter av 2040-målet. Förespråkare lyfter att sådana krediter kan bidra till ökad kostnadseffektivitet, teknikutveckling och stärkt internationellt samarbete. Andra hävdar däremot att användningen av utsläppskrediter riskerar att minska faktiska utsläppsminskningar inom unionen. Man menar även att det kan försvaga incitamenten för gröna investeringar.
Negativa utsläpp och sektorflexibilitet
Även inkluderingen av permanenta negativa utsläpp, såsom Bio-CCS och DACCS, är omstridd. Vissa aktörer ser teknikerna som nödvändiga för att minska utsläppen inom svårreducerande sektorer. Andra pekar på bristande teknik, höga kostnader och risken att direkta utsläppsminskningar skjuts upp. Flera remissinstanser uttrycker även oro för ökad flexibilitet mellan sektorer. De anser att detta kan fördröja strukturell omställning och skapa osäkerhet för investeringar.
Synergin mellan klimatambition och konkurrenskraft
Ett återkommande tema i remissvaren är sambandet mellan höga klimatambitioner och konkurrenskraft. Flera aktörer framhåller att ett tydligt och ambitiöst EU-mål stärker investeringsviljan och gynnar företag som ligger i framkant av omställningen. Samtidigt varnar flera instanser för att ett försvagat omställningstryck, exempelvis genom omfattande flexibiliteter, kan minska efterfrågan på fossilfria lösningar och därmed riskera påverka svensk konkurrenskraft negativt.
Vad händer nu?
Under hösten 2025 har EU:s institutioner nått en politisk överenskommelse om 2040-målet. Nu fortsätter lagstiftningsarbetet inom EU:s formella beslutsprocess där Europaparlamentet och ministerrådet slutgiltigt behöver anta ändringen av klimatlagen. Därefter förväntas kommissionen presentera en plan som omvandlar mål till konkreta verktyg, styrmedel och regler.
Vår reflektion
EU:s klimatmål för 2040 och dess remissvar visar på en bred enighet om den grundläggande riktningen för klimatpolitiken – men också på en viss spänning när det kommer till ambition, genomförbarhet och flexibilitet. Hur 2040-målet slutligen utformas i konkreta politiska reformer kommer få stor betydelse för både EU:s framtida klimatpåverkan och förutsättningarna för långsiktiga investeringar. Den fortsatta lagstiftningensprocessen blir därför avgörande för balansen mellan höga klimatmål och en trovärdig klimatpolitik, och ekonomisk och långsiktig konkurrenskraft. För företagssektorn kan detta innebära både möjligheter att positionera sig som ledande aktörer inom hållbar innovation – men även en risk för osäkerhet som riskerar att hindra eller försena investeringar i gröna projekt.
Källa: regeringen